Intervallpremiär

Jösses. Min promenadstil från bilen till ytterdörren beskrevs som "bajsnödig". Trapporna besteg jag med raka ben, så ni kan ju föreställa er hur det såg ut... Nu fasar jag inför att resa mig upp från stolen jag sitter på. Vad ligger bakom det här? Jo, det är en kombination mellan träningsvärken jag beskrev imorse och det faktum att jag inte sprungit på tre månader. Dagens pass bestod av 16 intervaller med varierande längd; allt från 30 till 90 sekunders löpning. Mitt mål var att inte släppa klungan och jag tyckte att jag skötte mig fint. Straffet för den persen fick jag ju sota för nu efteråt, men det var det värt! Imorgon blir det vila och på onsdag ska jag till röntgen och ortopeden.

Löparglädje

Jag sprang 2,5 kilometer idag och efter det ville jag springa mer, mer, mer! Det hade jag nog gjort också om inte pappa hade stoppat mig. Tur var väl det, för när jag klev ur bilen efteråt sög mina vader ihop sig totalt och jag vet redan att det kommer kännas en hel del imorgon. Jag måste intala mig att det är bra med sakta och säkert och framför allt måste jag minnas den här lyckokänslan om några månader när glädjen lagt sig och jag svär mellan intervallerna... Nu är jag på gång!