Löparglädje

Jag sprang 2,5 kilometer idag och efter det ville jag springa mer, mer, mer! Det hade jag nog gjort också om inte pappa hade stoppat mig. Tur var väl det, för när jag klev ur bilen efteråt sög mina vader ihop sig totalt och jag vet redan att det kommer kännas en hel del imorgon. Jag måste intala mig att det är bra med sakta och säkert och framför allt måste jag minnas den här lyckokänslan om några månader när glädjen lagt sig och jag svär mellan intervallerna... Nu är jag på gång!